|
|
 |
|
|
|
|
|
|
|
”På fjället skall byggas ett sanatoriehotell och där skall utlänningar sitta och se på morgonsolen och dricka vin, tjockt som blod”.
Så sade en märklig man från Lima, född 1832 och död 1901. Hans namn var Gunnar Lars Larsson och i dagligt tal kallad Dalaprofeten. Profet titeln hade han också på sitt visitkort. Förutom "profetian" om sanatoriehotellet talade han också om en järnväg genom bl. a Sälens by. Dalaprofeten vandrade vida omkring både i Sverige, Norge, Finland och Danmark. Han blev personlig vän med framstående personligheter i sin tid, såsom Adolf Hedin, Adolf Erik Nordenskiöld och Viktor Rydberg. Men det gick med Dalaprofeten som med många andra, han blev ingen profet i sin egen hemsocken eller eget fädernesland. Han blev för det mesta hånad.
På våren 1901 blev han sjuk i hög feber. Han ville bota sig själv och drack en kaffekopp terpentin, men livet gick samma väg som febern och han avled den 7 juli 1901.
Sälen har, förutom Paul Lindh, haft sin egen bygdeskald, lärarinnan Johanna Larsson. Vid högtidliga tillfällen var det tradition att Johanna Larsson skaldade till brudpar, födelsedagsfirande m fl.
1940 skrev hon en dikt kallad Högfjällshotellet, vars första vers löd:
”Lima där bodde en märklig man
och Dalaprofeten kallades han.
Han spådde järnvägens stråk genom byn
och Högfjällshotellet han såg i en syn.
Han spådde: "ett observatoriehus"
skall resa sig ur sig ur fjället bland stenar och grus
Och där skola främlingar finna ett hem
Där flugorna ej månde bita dem."
Historia
Sälens by i Transtrand låg ensligt och avlägset.>br> De första människorna var fiskare och jägare. Bosättningen skedde vid sjöar och längs älven. Redan på 700-talet har människor sökt sig till den avlägsna skogs- och fjällbygden. Den egentliga bebyggelsen uppkom genom att socknar och byar längre söderut utmed Västerdalälven hade sina fäbodar och slåttermarker här. Vissa bynamn bekräftar också detta. Byn Sälen kan tas som exempel på detta. Ordet säl eller sel betyder nämligen på Malungsmål fäbod. Sälen har också från början varit malungsfäbod. Så småningom skedde över- vintring och på detta sätt blev det ett fast boende och bygd. Sälen var ända till mitten av 1700-talet den nordligaste bygden i socknen.
Befolkningen fick leva ett hårt och strävsamt liv inte minst genom dåliga samfärdsmedel. Nödåren kom tätt och talesättet att "blanda hälften bark i brödet" var säkert en tvingande nödvändighet. Jordbruk och boskapsskötsel var huvudnäringarna men räckte inte till för försörjningen. Vid nästan varje gård fanns en smedja och där tillverkades söm till hästskor, hästtjuder och koband, spik m.m.
I mitten av 1700-talet tycks en särskilt svår tid varit rådande. Myndigheterna startade ett nödhjälpsarbete. Man beslöt att bygga en landsväg från Lima till Röens by, som ligger strax norr om Sälen. Så fick då Sälen sin första vägförbindelse som var färdig 1752. Några händelser har gjort Sälen och fjällbygden känd även långt utanför vårt lands gränser. En av dessa är Gustav Eriksson Vasas besök på sin flyktväg till Norge årsskiftet 1520-21. Den andra händelsen är givetvis Vasaloppet. Det första Vasaloppet gick av stapeln 1922 och samlade 119 löpare, trots att anmälningstiden var mycket kort. Att loppet uppmärksammades utomlands redan då omvittnar en notis i en av de större New York-tidningarna, som någon tid efter tävlingen kunde meddela:
”Den stora skidtävlingen Vasaloppet på en sträcka av 90 km har hållits i Sverige, segrare på utmärkt tid Gustav Eriksson Vasa .……….”
Det gick 38 tävlingar innan medarrangörsklubben Sälens IF fick en segrare, året var 1962. Janne Stefansson vann sedan 7 gånger. Endast slagen av Mora-Nisse med 9 segrar.
I Mora-Tidning skrev A W Hansson 1942 en artikel om Vasaloppet från början och förberedelserna, han slutar sin artikel:
”Första Vasaloppet blev för Sälens del en vändpunkt, ty då upptäcktes Dalarnas fjällvärld av en stor del av det övriga Sverige”.
Men åter till Gustav Vasa. Förutom omnämnandet att flyktingen upphanns i Sälen, efter övernattning i Olnispagården, finns en skildring av ett samtal mellan en gammal gumma i Sälens by och Gustav Vasa. Gumman talade transtrandsmål, vilket Gustav Vasa inte förstod, utan en närstående fick förklara.
Gumman: Var är du ifrån eller vart ska du?
Gustav Vasa: Jag är från långt ute i landet och tänker mig till Norge.
Gumman: Det plår full fara någon sådan här emellanåt, som far väst över fjällen och till Norge, men jag tycker, det skulle inte vara rådigt att fara dit, då norskarna äro sinta (=onda) på svenskarna så de ta av dem det de har.
Gustav Vasa: Hur gammal är gumman?
Gumman: Ja, jag vet inte säkert, men årtalet vet jag. Det är 1453. Jag föddes den tiden, då malungsfolket buffrade hit med kreaturen, för de hade sätrarna (=fäbodarna) här då.
Gustav Vasa: Har gumman varit till Malung nån gång då?
Gumman: Ja, jag har varit ut på skogen mellan Malung och Lima om midsommarn. Två gånger har jag varit där och dansat.
Gustav Vasa: Det är väl dåligt med födor här på trakten, kan jag tro?
Gumman: Det är visst klent nog. Jag har då ingenting annat till bröd än barkbröd och så har jag någon mjölnäve så jag har gjort någon välling eller gröt.
Järnvägen
1928 invigdes järnvägen Limedsforsen-Särna och Sälen fick daglig järnvägsförbindelse med bl. a Stockholm. Persontrafiken på järnvägen mellan Malung och Sälen samt vidare mot Särna lades ned 1969 respektive 1961. Godstrafiken upphörde 1972. Samma år revs också rälsen norr om Malungs- fors. En del av banvallen mellan Malungsfors och Sälen är i dag ianspråktagen för annat ändamål. Den kraftigt ökade trafikströmmen till främst Sälenfjällen har aktualiserat en återuppbyggnad av banan till Sälen. Arbetsgruppen för Västerdalsbanan undersöker därför de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för dels en återuppbyggnad av järnvägen mellan Malungsfors och Sälen, dels en upprustning av järnvägen mellan Repbäcken och Malungsfors, dels en elektrifiering av hela sträckan Repbäcken-Sälen
Turismen i Sälenfjällen
Att skriva om turismen i fjällen utan att samtidigt blicka tillbaka är ogörligt. Sälenfjällen utgör Sveriges sydligaste fjäll. De är sällsynt lämpade för alla slag av turism. Fjällen har branter och backar, som passar alla kategorier, både genomsnittsturister och specialister.
När vår Herre i tidernas begynnelse skapade fjällvärlden, en fjällvärld som sträcker sin mäktiga fjällkedja från nordligaste Lappland ända till Transtrand och Lima, de sydligaste fjällen, har man en förnimmelse av att Han med sin mäktiga hand ville göra en sällsynt vacker och värdig avslutning på sin skapelse. Han formade mäktiga höjder, där snön ligger kvar hela året, men även mjuka och lättillgängliga. Han måste ha tänkt på att fjällborna, som skulle befolka fjälldalen, skulle få sakna slätternas bördighet, som skulle få sakna sydligare nejders blomsterprakt, fjällborna skulle få något annat och Han skapade fjällen, mäktiga men åtkomliga för alla. Men Han gav också fjällhedarnas ljung. Det finns en legend om ljungblommor:
I skapelsen lät vår Herre blommorna välja och tulpanerna valde Holland, de prunkande rosorna valde södern men ingen valde fjällhedarna. Sist fanns bara den blyga ljungblomman kvar och för den fanns endast plats på fjällhedarna och andra karga hedar. Då kysste Gud ljungblomman och från den stunden har Ljungen fått den skira prakt som väl kan mäta sig med andra blommor. Prakten från en blommande fjällhed måste upplevas.
Fjällvägen
Den 4 maj 1930 samlades 64 personer från Sälen och närliggande byar för att diskutera vägbyggnad från Vasastenen i Sälen och till Sälsätern eventuellt Köardalen. I protokollet antecknas bl. a att vägar inte bara är till allmän nytta utan också stimulerande för turisttrafiken i socknen. Redan så tidigt anade ortsborna en kommande utveckling. Vid mötet tecknades 166 fridagsverken och 20 hästdagsverken. Mandagsverken beräknades värda 6 kronor och hästdagsverken 12 kronor. Under sommaren tecknades ytterligare 106 fridagsverken. Kontanta bidrag upp- gick till 1.858 kronor. Bestämmelserna var sådana att om 1 km byggdes på frivillig väg byggde kommunen 2 km. De första sällskapsresorna till Sälen arrangerades av Skidfrämjandet 1933-1934. Då fanns inga hotell, endast något mindre pensionat. Det var mest skolungdomar som inkvarterades i gårdarna i byn. Redan 1935 inköpte Skidfrämjandet en parstuga som sattes upp som vilställe för turisterna och finns ännu att se mitt emot nya Sälenstugan, som byggdes 1942. 1936 utökades Sälenstugan med ett härbre, och nu kunde gäster mottagas i helpension till det facila priset av 2:75!
|
|
